emmalinderoth

Jag kommer inte skriva mer här på ett tag. Jag och Emelie har numera en uppgift att skriva på aveny.se istället.

Jag örkar inte. Jag vill dra något gammalt över mig. Det regnar ändå ute. Jag är sepe. The news of today.

Surrealistiskt. Men jag tror jag är redo. Det är dags för ett nytt kapitel i Emmas liv..

Att baka bullar i 30 graders svettvärme med en 250 graders ugn bredvid sig är att utmana ödet. Men det som inte dödar dig gör dig starkare. I detta fall även fetare.

Det är rymddokumentär-special hela dagen på bbc knowledge och jag är ledig, så jag klagar verkligen inte. problemet är att mitt vatten snart är slut, och jag vet inte vad som kommer hända med mig när sista droppen är drucken. Jag menar, det är ju så fruktansvärt varmt så vad man än gör (i mitt fall, vrida på sig i soffan) så svettas jag ut all vätska igen. Det andra problemet är att värmen gör mig så trött, så att jag emellanåt kommer på mig själv med att tuppa av, falla i sömn. Så vaknar jag plötsligt igen med lågt blodsocker och en ny dokumentär, aningen utanför mina sinnes fulla bruk. Och sådär håller det på. Erkänn dock att min titel binder ihop inläggets innehåll ganska genialiskt.

Tiden i ett timglas, så betraktar jag den ibland. Jag vill inte att tiden ska sina, samtidigt som jag inte kan vänta på att få se vad som händer när det sista kornet når timglasets botten.

Popcorn till frukost, sömn till lunch.

Regnet smattrar utanför. Det ger mig känslor av motsägelser. Jag älskar regnets tysta, fridulla fall och dess doft, samtidigt som jag avskyr regnet när det stjäl solens och värmens strålar. Jag smattrar ikapp regnet på datorns tangenter, försöker skriva av mig frustrationen sen det röda nagellacket föll på min nya tröja. Nagellacksremover och bomullströja. Lika strävt som några av morgonens känslorvågor som fick mig att kippa efter andan. Fruktsallad och en fullkornsbulle. Sött och neutralt. Lika dålig kombination som en liter vatten under en härlig salongsberusning. Smutsiga fötter och ett fjällande knä. Härligt sommaroskyldigt och äckligt på samma gång. Motpoler, idag förespråkar jag dem. Jag brukar inte göra det, speciellt inte i verklighetens tafatta eufori och i fysisk form, men i min utopi och i sin teoretiska form är det något underbart och spännande. Lite som mandeln i risgrynsgröten, svåråtkommen och egentligen kanske inte speciellt god, men jakten och nyfikenheten är vacker och lockande.

Idag åt jag multifärgad italian pasta som mitt öga sällan skådad. Det var roligt. Jag skrattade när jag åt. Så kul var det. Kjam Emma.

Idag känns det som riktig sommar. Jag sitter i soffan med balkongdörren vidöppen, ett flertal kuddar bakom mig stöttar min rygg. Titt som tätt tittar jag ut, jag kan se den tidiga morgonsolen smeka balkongens väggar i harmoni med fåglarnas pigga morgonkvitter. Det är fortfarande sådär sommarmorgon-kallt, jag har inte varit ute, men jag vet. Jag känner harmoni vid denna tid, tidig sommarmorgon då dagen inte riktigt, men på god väg, hunnit skaka av sig nattens kyla och tystnad. Jag tycker om att sitta här med en kopp kaffe och fundera, se ljuset på den ena balkongen komma och försvinna, för att sedan långsamt börja lysa upp den andra balkongen- då vet jag att dagen slagit rot på riktigt. Då är min morgonstund över och ibland förbannar jag det, but all good things come to an end. Det är det som gör det vackert, bräckligheten och vetskapen om att stunden inte varar för evigt. Ibland är vi dumma nog att uppskatta saker bättre då. Snart är min morgonstund över och kaffet i min kopp har svalnat. Vi alla behöver lite själsro ibland. Detta är min.

Du förföljer mig, förföljer jag dig? En ekande fråga som mina läppar inte vågar uttala och min hjärna är för svag för att hantera. Inatt åkte jag på ett stort fartyg, genom fönstret kunde jag se de gigantiska tiometersvågorna komma farande mot oss på det öppna havet, jag kunde känna båten driva ner i havets enorma sug. Men fartyget tog sig genom stormen, men då utlöstes istället stormen i mitt hjärta.

The jetlag is sneakin' up on me. Men jag gillar det.

Nej, det gör jag inte. Men jag skulle kunna. Tror jag. Amerikat är najz, titta bara på deras flingutbud liksom.

Det är nu officiellt: Emma Linderoth kommer aldrig lära sig att packa måttligt

Det finns dokument ingen får öppna, inte ens jag själv. Det finns dokument som förstör veckor, månader. Det finns dokument som är mer psykiskt förödande än mjältbrand är för det fysiska. Dokumenten är vassare än Gordon Ramseys knivar, mer ärliga än recensentens brinnande ord och mer underliga än mina verklighetsdrömmar. Det är underligt hur något man själv skapar kan komma att bli ens akilleshäl.

Dagens nya rädsla: en oerhörd fruktan över att skicka fel sms till fel person. Nu måste jag trippel-dublettkolla innan jag trycker på SEND, sen måste jag gå tillbaka och fyrkolla så att det verkligen blev rätt och inte helt fel. Och detta handlar även om meddelanden som exempelvis "Ja, jag kommer hem och hjälper er med kamerabilderna då"

Idag vaknade jag upp i bakfyllans lamslagna värld. Jag hade drömt ännu en dröm, en dröm som uttalat sanningen rakt i mitt ansikte. Jag blev rädd för de hårda, konkreta orden, men framförallt ur munnen de kom från. Det kändes som att en del av mitt inre frös till is, eller än värre, flytande kväve. Varför var orden så skrämmande? För att sanningen alltid är naken och skakande, men förtrollande lätt att linda in i ett tunt skikt av skyddande myggnät.

Jag sov alldeles för länge idag, men min kropp skrek efter mer när jag till slut kände mig tvungen att kliva upp från den trygga sängen. Nu ligger jag här igen. Jag vet inte vem jag är, men ingen frågar så jag slipper svara med tomma ord. Det regnar ute och jag trivs här under täcket, där kan ingen nå mig, vem jag nu än är.

Well you're just across the street,
Looks a mile to my feet,
I wanna go to you.

Funny how I'm nervous still,
I've always been the easy kill
I guess I always will

Could it be that everything goes round by chance 
Or only one way that it was always meant to be
You kill me you always know the perfect thing to say,
I know what I should do but I just can't walk away